Lite djupare, lite mer sentimentalt.
Det är så jävla fint att älska någon, men det är så jävla skrämmande på samma gång.
Man kommer på sig själv att andas för någon annan, " and all I can breathe is your life" .
" Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"
Jag har alltid alltid alltid sagt att man föds själv ,dör själv, och därför ska man också lära sig att man ska kunna va själv, att inte alltid förlita sig till andra människor, man ska kunna vara lycklig och själv.
Nu snackar jag inte om "singel" , utan jag menar vara lycklig i sig själv som person.
Jag har alltid varit inställd på att man ska vara hundra procent stark i sig själv.
Annars går det inte att bete sig vettigt gentemot andra människor.
Klart att man ska kunna tycka om andras sällskap, klart att man inte ska sitta själv med mening,och skratta för sig själv.
Man behöver andra människor. Men det är viktigt enligt mig, att man ska vara stark för att kunna leva med sig själv. Hela långa livet.
Jag har alltid varit inställd på detta, alltid.
För att kunna älska andra, måste man älska sig själv. Fullt o helt.
Nu är det ju bara såhär att jag har grymt fina personer i mitt liv. Som får mig att vilja andas enbart för dom, som får mig att aldrig vilja känna mig stark ensam, pågrund av att dom gör mig stark när jag är med dom.
Och att jag kom och tänka på detta just nu, eller för att jag måste få ur mig det, är för att imorgon är en speciell dag. En speciell dag pga att jag får spendera månad efter månad med en fin person, och imorgon är dom 9 mån.
Och just precis nu kan jag inte säga att jag lever fullt efter vad jag beskrev i denna text.
Jag känner mig inte alls särskilt stark i mig själv, för att det enda jag kan andas just nu är nån annans liv.
Och som jag framställer det nu, kanske det kan låta tragiskt, men fan att det inte är.
Det är inte tragiskt någonstans, för det ruset som man får av att vilja andas nån annans liv , att inte kunna känna lugn om man inte hör personens röst. Att vilja se vad livet har att erbjuda "oss" .
Och klart att jag känner att jag mår fint som egen person, självklart.
Instabil gällande att man känner kärlek är en egentligen finare definition av att inte känna sig stark i sig själv.
Det är bara viktigt att aldrig förlita sig till att den man älskar ska lösa alla sina problem, allt man funderar på,
och jag är säkert ett svindåligt exempel på just det, att tro att personen ska kunna och orka med allt man själv bär på.
Hur man än vrider och vänder på det så är ingen mer än människa.
Han är på alla sätt och vis världens bästa , men jag ska försöka ägna mig åt att aldrig låta mina personliga problem överta någon annans hjärta&hjärna.
Jävligt långt blev detta, men jag vill verkligen få mig själv att förstå att jag blir lycklig av att personer i min närhet är lyckliga.
And all I can taste is this moment, and all I can breathe is your life.
Man kommer på sig själv att andas för någon annan, " and all I can breathe is your life" .
" Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor"
Jag har alltid alltid alltid sagt att man föds själv ,dör själv, och därför ska man också lära sig att man ska kunna va själv, att inte alltid förlita sig till andra människor, man ska kunna vara lycklig och själv.
Nu snackar jag inte om "singel" , utan jag menar vara lycklig i sig själv som person.
Jag har alltid varit inställd på att man ska vara hundra procent stark i sig själv.
Annars går det inte att bete sig vettigt gentemot andra människor.
Klart att man ska kunna tycka om andras sällskap, klart att man inte ska sitta själv med mening,och skratta för sig själv.
Man behöver andra människor. Men det är viktigt enligt mig, att man ska vara stark för att kunna leva med sig själv. Hela långa livet.
Jag har alltid varit inställd på detta, alltid.
För att kunna älska andra, måste man älska sig själv. Fullt o helt.
Nu är det ju bara såhär att jag har grymt fina personer i mitt liv. Som får mig att vilja andas enbart för dom, som får mig att aldrig vilja känna mig stark ensam, pågrund av att dom gör mig stark när jag är med dom.
Och att jag kom och tänka på detta just nu, eller för att jag måste få ur mig det, är för att imorgon är en speciell dag. En speciell dag pga att jag får spendera månad efter månad med en fin person, och imorgon är dom 9 mån.
Och just precis nu kan jag inte säga att jag lever fullt efter vad jag beskrev i denna text.
Jag känner mig inte alls särskilt stark i mig själv, för att det enda jag kan andas just nu är nån annans liv.
Och som jag framställer det nu, kanske det kan låta tragiskt, men fan att det inte är.
Det är inte tragiskt någonstans, för det ruset som man får av att vilja andas nån annans liv , att inte kunna känna lugn om man inte hör personens röst. Att vilja se vad livet har att erbjuda "oss" .
Och klart att jag känner att jag mår fint som egen person, självklart.
Instabil gällande att man känner kärlek är en egentligen finare definition av att inte känna sig stark i sig själv.
Det är bara viktigt att aldrig förlita sig till att den man älskar ska lösa alla sina problem, allt man funderar på,
och jag är säkert ett svindåligt exempel på just det, att tro att personen ska kunna och orka med allt man själv bär på.
Hur man än vrider och vänder på det så är ingen mer än människa.
Han är på alla sätt och vis världens bästa , men jag ska försöka ägna mig åt att aldrig låta mina personliga problem överta någon annans hjärta&hjärna.
Jävligt långt blev detta, men jag vill verkligen få mig själv att förstå att jag blir lycklig av att personer i min närhet är lyckliga.
And all I can taste is this moment, and all I can breathe is your life.
Kommentarer
Trackback
