Separationsångest.
Det är något jag verkligen har.
Varje gång jag lämnar något och börjar på något nytt så får jag separationsångest.
Nu gäller detta inte allt, jag kommer på tusen saker som jag verkligen inte har separationsångest över.
Men mest skulle jag vilja säga att det gäller platser.


Varje gång jag åker utomlands, så kommer jag på mig själv med att sitta sista dagarna och ha sån sjuk separationsångest för att jag har haft det så roligt.
Jag känner mig så hemma på olika platser väldigt fort.
Även att det är väldigt härligt att komma "hem" till det "riktiga" hem.

Studentresan... Ja, dagen vi skulle åka hem va ju värst såklart.
Dagarna innan, alltså dom sista dagarna va ju jobbiga , självklart, eftersom man visste att man skulle åka hem.
Jag satte mig vid poolen, tog en öl eller fler , och grät samtidigt som jag småskrattade, men grät mest..
Nån tröstade mig och skrattade lite åt/med mig, nån kramade mig lite.
Sen kom min lärare, och kramade mig lite.
Jag va ju helt uppstressad över att vi skulle ta studenten och att jag aldrig skulle få nåt jobb, och att allt roligt va slut, och att jag skulle sakna alla och alla rutiner varje dag.. även dom jobbiga sakerna i skolan.
Då säger min lärare , har jag för mig att det var.. " Jo men Mimmi, du kommer få ett jobb, sök hela tiden, det ordnar sig, du kommer på vad du vill göra, du kanske vill plugga, det löser sig! "
Och när jag satt där vid poolen och grät och drack öl  för att dränka lite sorger, så kände jag lite hopp.
Så jävla roligt i efterhand, här sitter jag ju nu, med det ödet jag satt och grät över.

Underbart!

Iallafall , balen gicks, studenten togs, sommarjobbade i några veckor, gled runt lite på min lön under sommarn.
I oktober 2009 så bestäms det att lägenheten ska sägas upp.
Krånglig historia, så den historian är för lång och för ointressant här.
Iallafall , en lägenhet jag har bott halvt om halvt i , i 2 år prick, ska jag nu flytta ut från.

Grät jag ..?
Ja klart.
Absolut, självklart, jag grät som en idiot. Inte ville jag lämna den. Sorgligt som fan.
Men konsekvenserna , eller mer chanserna av att säga upp den, var ju till det bättre fick jag ju erkänna för mig själv, och jag fick intala mig själv att jag ändå inte kunde göra något åt att vi skulle säga upp den.
Inte jag som bestämmer där inte.
Nu har det gått  5-6 månader sen vi flyttade ut, och nu när sommaren kommer igen så känner jag att jag saknar den fina balkongen och känslan av att kunna dra lite fort iväg, inget illa alls mot landet, jag har en lista med positiva saker om det med.
Men just själva separationsångesten, som är så sjukt jobbigt.
Känns konstigt och lämna en lägenhet för att sen låta nån annan leva i samma rum.

Det var ju också i mitt goa sorgearbete över lägenheten som jag kanske skrev av mig en jävla massa skit.
Men som ändå hjälpte !
Studentreseångesten kanske inte ska jämföras med sånhär lägenhetsångest.
Men allt mellan himmel och jord kan jag ha separationsångest över.
Inget förvånar.