Känslan av att kunna rita utan att känna press,  att känna att motivationen finns där.
Den känslan är oslagbar.
Vetifan om det blir bra resultat, men att jag känner mig nöjd och att jag ens kan slutföra en teckning, är framsteg.
Jag hoppas att jag har hamnat i den där motvationsfasen , då jag kan rita förjävla mkt.
Behöver det känner jag.

Låter väldigt allvarligt och seriöst. Men är det något jag hatar eller ogillar, så är det när en utav ens största intressen inte funkar som det ska. När man verkligen inte klarar av att göra det man faktiskt ibland kan och vill göra.

Och när jag nu har avslutat en bild lite halvt, så är jag svinsugen att fortsätta hela natten typ.
På allt jag kan hitta att rita.
Farsan har ett uppdrag åt mig, men det börjar jag med på Måndag, because det behövs scannas kort och grejer.


Nähä, nu ska jag se ifall jag & min fina Simon ska samtala lite.
hehe
hej