Känns som om jag är född år 1655.
Jag skulle tvätta en tröja, som för övrigt va tvungen att tvättas för hand ändå , så det  var ju passande nu när vi inte har vatten i kranarna..

Då får jag värma vatten i vattenkokaren... hälla  det i handfatet, hälla kallt vatten i för att det inte får va varmare än 30 grader.
Jättebra går det, sen ska jag lägga i tvättmedel, häller tvättmedel i handen, åh vilken bra idé Mimmi, jag häller typ fem kg för mycket , och kan inte stoppa tillbaks det.

Själva tvättningen går skitbra, vattnet i dunken tog nästan slut, men det va perfekt mycket vatten kvar tills morgonkaffet.
Så alla var glada och nöjda.
Tills jag ska skölja ur skiten.
Då värmer jag nytt vatten och går till handfatet, häller i det.
Och går ut i köket för att hämta kallvattnet för att det inte ska vara för varmt vatten att skölja ur tröjan i.
Kommer tillbaka till handfatet och ser att det är märkligt lite vatten kvar.. och det sjunker sakta men säkert när jag kollar efter...

Då märker jag ju att jag inte har tryckt ner den där " proppen " ordentligt.. och ska sätta ner handen och trycka dit den igen.
Nä men självklart... då har jag ju kokat vattnet och det är som det brukar va när det har kokat, stört varmt.
Vilket betyder att jag skållar händerna typ när jag försöker stoppa vattnet ( som för övrigt är nästan vårat sista vatten för kvällen... låter ju väldigt 2009) Men jag kan inte få stopp på det, så det rinner ner, alltihopa.

Så, jag får skölja det i det sista kallvattnet ungefär.
Och nu hänger min tröja nöjd och glad, och tvättad på tork.
Och jag tackar Gud för att människor va smarta nog att komma på tvättmaskinen.

Och till mormor och morfar ska jag imorgon/idag istället, så jag måste packa egentligen.
Känns ju bra att jag inte har gjort klart det.
Ska ju åka vid halv åtta imorn, för att mamma och jag ska sola innan vi åker dit.

jajaja.