Framtid.

Så sjukt jobbigt när man inte vet vad man ska göra med livet, jobb och allt sånt där.
Jag har världens finaste vänner, världens finaste pojkvän, världens finaste familj.
Dom har sina egna speciella tjusningar var och en.

Så finns det saker som fattas, typ jobb, framtidsplaner, jo men planerna har jag ju i huvvet, men kanske inte 100% realistiska just nu?
Och då vet man inte vad man vill göra under tiden, tills man kan kämpa för det man vill.
Jag brukar inte ens berätta för någon vad jag vill göra, jag har nog inte berättat det för någon.
Jag är inte rädd för att det inte går att genomföra, utan mer för att jag ska göra mig själv för förväntansfull, och sen inte orka genomföra det.

Stockholm är ett steg på vägen känns det som. Verkligen.
Inte för att Småland håller människor tillbaka, utan mer att jag har alltid tyckt om Stockholm.
Samtidigt vill man inte flytta bara för att flytta, och det är där jag förlorar.
Jag kan aldrig bestämma vad jag vill göra, jag kan aldrig bara tänka på vad jag vill och sen göra det.
Utan jag börjar alltid tänka på konsekvenserna. Alltid.
Oftast dom negativa med.
Svårt och veta vad man vill göra i livet. Svårt och veta vart man hamnar, vilket är rätt logiskt.
Jag kan ju i princip hamna var som helst.
Skönt att jag har extrem separationsångest för saker då! haha..
Framtiden ser så jävla mörk ut så jag tänker släcka alla lamporna i den här lägenheten i Vasastan och bara skratta åt mig själv.
:)
puss


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0