Det blir knivigt att vara 19 och bo hemma, inga detaljer behövs.
Man är bara väldigt på gränsen mellan att vara ett barn med inget att säga till om, till att vara en vuxen människa som ska ta eget ansvar för precis allt.
Blir svårt och veta skillnaden själv , när ingen annan liksom gör det.

Därför behöver jag ett jobb, nånstans att bo, helst en lägenhet.
För att jag ska kunna klassa mig själv som 100% vuxen.
Vissa dagar känner man verkligen att det behövs.

Vare sig man vill det eller inte behöver man flytta hemifrån någon gång.
Vissa väntar lite för länge, andra stressar på skiten.

Jag har ingen aning om vad jag vill egentligen.
Om jag stressar på eller om jag har väntat för länge.

ingen annan verkar heller veta.
Så det blir lite drastiskt.

Men vad gör man åt det? Att saker och ting blir lite drastiskt påkomna ?
Nä precis, ingenting.
Det bara händer. Så får det bli sponant eller för ogenomtänkt.
Det kvittar liksom lite just nu.

Utmaningar? Jo tack jag städar mitt rum, så jävla spännande utmaningar finns i livet just nu.
Härligt, jävligt härligt.

Åh, jag kan bli så frustrerad på att man har krav på sig, som man inte kan göra nåt åt pågrund av brist på andra saker, och då påverkar det ännu fler  saker, som gör att man inte har tillgång till nåt annat.....
Och då helt plötsligt en dag så är man vuxen, och vuxen innebär ansvar, att man fixar själv

Men om det inte klaffar från början så är det knivigt.
Väldigt knivigt.
Vissa saker kan man bara inte hoppa över.



Nä här kan man inte sitta och krångla till saker.